Arkiv

Sök

lördag 27 augusti 2011

Jag saknar dig

Jag och tre kompisar var i går kväll och såg filmen ”Jag saknar dig”. Jag hade sett trailern innan och var väl förberedd på att det skulle vara en riktig gråtarfilm, en film där man känner igen sig och där tårarna rinner för att det är så äkta, träffande och så fruktansvärt hemskt. Mycket riktigt, näsduken jag fick av Linnea hade man kunnat krama ur, så fylld av tårar var den. Det jag däremot inte hade räknat med var vilka tankar den här filmen skulle sätta igång hos mig. Helt plötsligt, så fort jag kom utanför bion, såg jag risken att bli överkörd i princip överallt. Jag började fundera på huruvida det är värre att vänta in någons död, eller om det är värre när någon dör helt plötsligt. Jag har aldrig, sedan min farmor dog för 10 år sedan, varit rädd för döden. Men jag har aldrig tänkt på att det faktiskt kan ske genom en olycka och att det då skulle kunna bli så himla fel. Om jag dör naturligt när jag levt mitt liv, när jag blivit gammal, då kommer det säkert finnas personer som sörjer, men den sortens död är jag inte själv rädd för. Däremot om jag, som i filmen, skulle bli överkörd av en bil, när jag fortfarande har livet framför mig, när jag är ung, den sortens död har jag aldrig reflekterat över innan. Helt plötsligt, efter att ha sett en film som berört mig, har jag också börjat tänka på ett djupare plan kring just det här ämnet och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.. Därför att det känns som att om jag ska gå omkring och se faror i allt kommer jag bli helt apatisk, jag kommer få tvångstankar, bli neurotisk och fanatiskt fäst vid att till varje pris hålla mig undan potentiella olyckor.

Fast i och för sig... jag är inte rädd för döden. Jag är bara lite rädd för vad döden kan föra med sig till de som mister någon de älskat. Jag vet själv hur jobbigt det är, hur svårt det är att klara sig upp ur den djupa grop man så gärna gräver åt sig själv när man inte orkar med omvärlden. Ändå är ju döden det mest naturliga i världen. När vi föds är det det enda vi kan veta med total säkerhet, att vi någon gång ska dö.

Trots detta var det en mycket bra film, bra skådespelare och jag kan lätt konstatera att de lyckades förmedla känslan av enorm saknad mycket väl.

”Jag saknar dig”

2 kommentarer:

  1. Sådär ja agnes, nu blev jag glad!

    SvaraRadera
  2. bra skrivet Agnes.

    När jag cyklade hem, tänkte jag på uttrycket "man lever bara en gång", det är ju för fan livsfarligt att tänka så! asså "man lever bara en gång å va rädd om det", men ja man kommer bli apatisk och neurotisk ( som du skrev är inte helt hundra på vad vad det betyder ) men asså . man måste ju kanske dö för att leva, eller leva för att dö. JAG VET INTE

    SvaraRadera