Arkiv

Sök

söndag 31 juli 2011

Save the world tonight.

Sådär, nu har ni fått se mina foton från England. Det dyker dock upp fler och fler på facebook hela tiden, så det lär nog dyka upp ytterligare några här också med tiden. Min språkresa med EF till Torquay kan jag med facit i hand sammanfatta som något av det grymmaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag känner mig som en ny människa, jag har träffat så sjukt underbara personer jag har inte längtat hem en endaste liten sekund och jag har haft så otroligt roligt. När vi anlände till London bodde vi inte på världens finaste hotell, utan det liknade mest fängelseceller, men detta förde med sig att jag delade säng med Sara och tvingade även Julia, Ellinor och Isac att sova i mitt rum. Redan från allra första stund kände jag att de här människorna gillar jag, de är roliga, snälla och helt underbara. Så kände jag med hela gruppen, och vi var 34 stycken som åkte från Sverige. 

Vi lärde oss snabbt att det inte gick att göra så mycket utan att vara tvungen att vänta först, vi kom att börja kalla det för "den klassiska EF-halvtimmen" i slutet av resan. Men vad gör det att vänta, om det bara innebär att man får hänga lite med sköna människor? Just det, ingenting! 

När vi skulle ta oss från London till Torquay på fredagen, skulle vi egentligen åkt buss klockan 14:00. Men det blev lite krångel och sedan visade det sig att den italienska gruppen hade tagit vår buss. Så vi fick vänta och vänta, tills det klockan 19 på kvällen kom taxibilar och hämtade oss. Men vi klagade inte, för vädret var fint och vi klarade att sysselsätta oss med lekar och sådant. Sedan kom jag till min värdfamilj klockan 2 på natten, vilket kanske inte var så roligt, men jag fick sova, så jag var nöjd. Vi gjorde prov, fick våra internationella grupper och träffade våra ledare. Härliga människor! 

Livet rullade på, vi gick i skolan och hade aktiviteter, vi skrattade och tog en massa foton. Vi njöt av livet, pratade engelska, drev med spanjorer och hade det allmänt störtmysigt dag ut och dag in. Vi dansade tills fötterna värkte på discon och skrattade tills våra ögon tårades. 

Min värdfamilj var jättemysig, en mamma och hennes lilla åttaåriga dotter som jag kom jättebra överens med. Jag bodde tillsammans med en spanjorska och en italienska och de var också trevliga. Maten var god, även om man tröttnar på chips och vitt bröd, utan grönsaker och med en massa friterat varje dag. Jag var nöjd, glad och jag kan helt ärligt säga att jag kände att jag var mig själv hela resan och det var underbart. 

Allt var inte fantastiskt bra, men vi gjorde det så bra vi bara kunde och jag saknar  inte Torquay som stad, utan snarare människorna jag träffat och lärt känna. Atmosfären, upplevelserna och känslan. Det var helt enkelt kärlek och lycka!


2 kommentarer:

  1. Vilket tjöt om din jävla resa! Räv läste skiten, hahaha ;) (lite oseriös)!

    SvaraRadera
  2. Haha, jo jag vet, men detta skrev jag mest för att nu har jag skrivit allt, hur jag känner, vad som hände och sånt, så nu kan jag återgå till det normala och uppdatera med det som händer nu istället ;) så inget mer tjöt om resan nu på ett tag! ;)

    SvaraRadera