Arkiv

Sök

måndag 22 februari 2010

Dikt.

Ser, men vågar inte titta. En fjäril faller ner. Den sista fladdrande låga som skvallrar om liv, slocknar, bävande inför vindens ondskefulla andedräkt. Ser ett slut på livets långa bana, ser ett mörker som tar vid. Ett stup, bort från alla stunder man upplevt av skratt och värmande liv. Men också ett ljus. Att gå in i ljuset är en väl använd term. Det mörka skrämmande djupet, är kanske bara en väg till drömmarnas land. Att ta mod till sig att titta, att våga stirra sanningen i vitögat. Alla ser vi, men vi är få som verkligen vågar titta. För vad vi inte vet, har vi inte ont av. Men liksom fjärilen ska vi en gång alla döden möta.

Agnes Andersson 22/2-10

5 kommentarer:

  1. Men ser man, tredje inlägget bara idag haha nice dikt! =)

    SvaraRadera
  2. fin(: som sagt gilar jag slutet.

    SvaraRadera
  3. svar:
    A: haha, ja jag får ju ta igen lite när jag inte bloggade något förra veckan. ;) tack!

    S: Tack! Jag gillade din dikt väldigt mycket med, mycket fin! :)

    SvaraRadera
  4. håller med båda föregående talare (: /u,

    SvaraRadera